Avskrivning allright:

Aha, okej! Igår var en jobbig dag. Nog den jobbigaste i hela mitt liv tror jag. Jag gick hem vid 1 tiden, då jag och mamma gick på en sista promenad med vovvis sen kom veterinären vid 15 tiden och då la vi oss alla ner på golvet. Mamma atlas och jag. Han blev lugn av medlet och var nästan borta de sista minuterna. Sen kom sprutan. jag hade handen på hans hjärta och kände det sista slaget och hörde det sista andetaget, klart och tydligt. Under tiden det hela hände hade vi tvn på, musikvideos, så att det inte skulle bli helt tyst. Under hans sista andetag, började håkan hellströms valborg. Det var hemskt och fint på samma gång. 

Men nu han borta och han behöver inte ha ont. Det är ju bra, men jag kan ändån inte låta bli att tycka att det är så jäkla orättvist, så sjukt fuckin orättvist. För er som inte vet, så har jag inga syskon. bara en hund, och nu är han också borta. Men livet är orättvist, så det finns inget man kan göra eller klaga på.

Jag är ändån glad, jag är inte förstörd. Jag är ledsen, särkilljt när jag är ensam, men det blir bättre. Det kunde varit så mycket värre.