Det finns strax över 4 miljarder människor i världen! Över 9 miljoner av dom pratar samma språk som dig och mig. Samtidigt som vi vet denna faktan så vet vi även faktan att ingen är perfekt, inget förhållande är perfekt och ingen relation är perfekt. Jag tar inte det, eller så definierar jag bara ordet perfekt lite annorlunda. Perfekt för mig är inte felfritt, eftersom man behöver vissa fel, för att fungera, för att komma framåt och uppleva saker. Inget ljus utan mörker, right? Därför definierar jag mer perfekt som "lagom" eller "rätt", och inte felfritt.

 

Skulle det verkligen, av alla dessa 4 miljarder människor, inte finnas en enda människa som tillsammans med mig är lagom, rätt och perfekt?

 

"Ingen är perfekt och det kommer alltid att finnas negativa och positiva sidor med en relation."? Nej det måste finnas någon därute som passar ihopa med mig, som bff eller true husband, whatever, som är min pusselbit och passar mig perfekt. På samma sätt som du har en pusselbit, och killen bredvid dig på bussen har en pusselbit. Vad ni två inte vet, du och killen på bussen, är att ni kanske är varandras pusselbitar? Eller faktum är att du, just du, kanske har ett par hundra pusselbitar i världen. Ett par hundra människor som passar dig perfekt och som får dig att känna dig hel, på ett eller annat sätt! Några av dina pusselbitar kanske passerar dig varje dag? Killen som sitter brevid dig på bussen, tjejen från ekonomi  3an som du aldrig pratat med, eller bara personer som passerar dig på gatan. Ifall dessa personer skulle va de pusselbitar som får dig att känna dig hel och lycklig, det vet du inte, och det kommer du aldrig få veta! varför? För att du aldrig kommer prata med dom.

 

Det kanske låter lite som det där klyschiga solemate-snacket, men det här är inte samma sak... Tror jag? 

 

Vad jag ville säga är i alla fall, efter en onödgt, svamlande lång förklaring, att det är synd att det inte funkar som på film. Man pratar inte med människor på gatan. Så är det bara, det vet vi alla. Eller så är det bara Sverige, att vi är så instängda? Kan vara så, men jag önskar i vilket fall som helst att man kunde det! Att det var en del av att gå ut, vilken tid på dygnet det än är, och var man än är. Att man pratar och ser varandra. Att man inte kollar bort när man ser en annan människa på gången genom parken, att man ser det gemensamma. Vi är människor, vi har ögon, vi ser och hör, vi kan prata, vi kan le. Vi måste börja använda våra sinnen för helvete, inte spela stumma och blinda. Prata med killen på gången, det kanske är DIN pusselbit, förfan! Vi alla vill ju känna oss hela.